allt sånt där viktigt

Jag fyllde nyligen mina efterlängtade 18 år vilket innebär att jag nu tagit mina första steg in i vuxenvärlden. Som i mina unga naiva öron innebär frihet, nu är det jag som bestämmer över min kropp och mina egna pengar. Men är verkligen denna ålder efterlängtad, jag menar, visst glömmer man bort tanken på att frihet också innebär eget ansvar!?

Jag snubblade själv över mina egna drömmar och glömde just den viktiga delen, eget ansvar.

Än sålänge ligger jag bra till då jag fortfarande bor hemma, vilket alltså innebär att jag inte har en massa räkningar som tynger mitt samvete.

Dock vet jag att detta snart kan komma att beröra även mig, då det med stormsteg börjar närma sig studenten är det snart min tur att försöka mig på det här med att vara ”vuxen” for real, vilket för mig, när man väl börjat inse, låter som ett liv fullt med räkningar och avbetalningar.

Mångas vuxenvärldar inkluderar också lån, folk lånar pengar för att kunna köpa saker de ”behöver”, men för att översätta mer korrekt; de handlar saker för pengar de inte har, dvs; andras pengar. Detta är en tillgång vi har i Sverige och ja våra lagar berättigar att du får lov att låna stora summor pengar, grundtanken är god men då gränsen i detta fall är väldigt fåfäng innebär det utnyttjning. Vi lever i en materiell värld där nya prylar värderas högt, nya prylar värderar i sin tur pengar högt. Detta är många människor blinda för och istället för att tänka ”det har jag inte råd med” lägger de istället fokus på ”jag kan ju ta ett lån och betala tillbaka när jag får pengar”.

Detta kan liknas vid krisen 1929, där framförallt låga inkomsttagare drabbades, de erbjöds lån hit och lån dit och och i blindhet på jakt efter pengar hamnade de tillsist i fällan, pengarna de lånade skulle inte kunna betalas tillbaka. Med tillfällig arbetslöshet och med en svag socialförsäkring ledde det till att de fick lämna sina hem.., avsaknad av en allmän sjukvårds – och sjukförsäkring bidrar också och tack vare bristande skolsystem nådde nu finanskrisen sin topp.

För att förenkla det lite kan man likna det vid dominobrickor, när en bricka faller hänger de andra på.

Allt detta verkar i grund och botten bero på USA:s usla system och då USA även samarbetar med många länder utanför dess gränser spred sig krisen likt en pest över världen, detta är inte något som går över på några dagar utan detta kräver några år för att återställas till det normala. Vad kan vi då lära av historien för att inte göra om samma misstag?

Som jag nämnde tidigare , problemet verkar baseras på lån... ett alternativ skulle kunna vara mer strikta regler gällandes kreditmarknaden? Man kan också ställa frågan; Finns det något vi skulle kunna göra för att minska på lånen? Med det menar jag om det finns några konkreta lösningar som på något vis skulle kunna minska lånen istället för att behöva reglera vårt lånesystem och kreditmarknaden!?

Vad vet jag?

För att hjälpa USA på traven skulle de behöva införa ett system som är mer likt vårt här i Sverige, även om inte vårt är helt felfritt känns det som att USA:s för närvarade vilar mot oerhört många brister.

Lilla landet lagom kan även bära på ohållbara lösningar, som att tillexempel göra det sämre för dem som redan har det dåligt...

Att binda upp sig på erfarenhet och tidigare jobb löser inte problemen för unga arbetssökande, här behövs bättre arbetsvillkor så att vi i alla fall kan få en liten lätt start på arbetslivet så snabbt som möjligt och slippa hoppa direkt in i en värld av skyhöga lån med höga räntor hängandes efter.

Att kroppen drabbas av virus hit och dit är inget vi styr över och att tvingas jobba allvarligt sjuk kan få förödande konsekvenser, så en del regleringar i vårt avlånga land är något som helt klart behövs.

Finns alltid människor som utnyttjar system vi har men istället för att göra det mer svårt för dem kan vi väl fokusera på att göra det bättre för dem som försöker och verkligen förtjänar det?

Nu är det över... det som har distraherat media i månader, det som har engagerat hela världen och det som skulle leda till ett av världens viktigaste gemensamma beslut, så plötsligt över och vad hände egentligen!?

För att själv vara ärlig vet jag inte så mycket om vad som faktiskt hänt, snacket om vad som hände på klimatmötet har inte sprudlat lika mycket som det gjorde innan mötet drog igång, vad jag hört i alla fall. Vad beror detta på?, kan det vara som den där stora julklappen som man spanat in länge och bara längtar sönder för att få öppna och när det väl är gjort är det en liten skitsak.., har vi hoppats för mycket? I detta fall handlar det nog inte om detta, för redan innan mötet öppnades verkade det som att hela världen redan visste att ett vettigt beslut inte skulle tas.

Jag tror det handlar om att hoppet om att lyckas ena en hel värld är alldeles för långt bort, att få över 200 länder att gå med på samma sak är svårt.., två personer kan stå och tjafsa i en evighet om ett beslut, tänk då att över 200 länder ska skriva under samma avtal.

Viljorna är olika och folk vill satsa stort på olika områden, det märktes på klimaforum, här diskuterades det ena problemet efter det andra.

En hel del missades under föreläsningarna, inte av den anledningen att man kanske slumra till, eller var upptagen med att prata med klasskompisar osv utan av den anledningen att dialekterna var så ofantligt många och ibland helt obegripliga, i princip togs allt på engelska, men då det var folk från hela världen varierar även den engelska dialekten vilket alla vet.
Men en sak som jag istället, tack vare denna mix, uppmärksammade under dessa föreläsningar var att under ett och samma tak har folk från hela världen samlats för att kämpa för det enda vi i hela världen har gemensamt, Jorden.

Mycket som sades på Klimaforum har man hört innan, dock kändes allt mycket närmre när man här framför sig hade människor som jobbar inom organisationer som har som mål att göra saker och ting bättre för miljön.

Man fick bevisat att det faktiskt finns en hel del människor som bryr sig om att det är vår värld som står på spel och som smått försöker göra något åt situationen.

Nu är det väl mänsklighetens tur att visa vad vi går för, alla måste hjälpas åt och sen är det bara att vänta och se om världen sakta fortsätter smälta bort...

Dokumentären inleds med att det inte längre handlar om vad som ska göras och hur utan idag handlar det om vem som ska göra vad. Och i detta fall handlar det i stort sett om att alla måste göra samma sak... minska på utsläppen! Vilket i sin tur dock kräver att alla går med på detta, och det är inte enklaste.

Då kan man ställa sig frågan; Varför ska det vara så svårt att skriva under ett avtal som bara innebär gott?

Det beror bland annat på att alla länder har olika förutsättningar, alla länder har olika åsikter om saker och ting, en annan grej som också påverkar avtalet är misstro och girighet.

Sofie skrev en väldigt bra grej om detta:
”Vi kan inte gå runt och bara tänka på vårt eget bästa och samtidigt vara misstänksam mot alla andra.”

Det är precis vad detta handlar om, vi måste börja våga lita på varandra och se alla länder som en enighet, vi kan inte stå var för sig och tänka dumma saker om varandra, det kommer aldrig ta oss någon vart.

I dokumentären visade de ett spel som byggde på hur mycket man själv skulle satsa i en grupp för att sedan få ut störst vinning av det. Satsade alla i gruppen allt vann man mest på det, satsade en person allt och en annan bara hälften förlorade den som satsat mest till skillnad från den som satsat mindre vilken istället fick mer.

Varför alla inte satsade allt hela tiden hade att göra med att de var rädda för att känna sig sårade eller utsatta för orättvisa.

Det är precis detta spel vi spelar under klimatmötet, det handlar om hur mycket alla är beredda att satsa. En självklarhet är att alla borde satsa allt men det är det ingen som gör.., vad är det som sätter stopp för detta? Då är vi tillbaks på det Sofie sa, det tankesättet fungerar inte, vi måste tänka större, vi får istället tänka på allas bästa och våga släppa alla misstankar om de andra. Skulle någon svika får man försöka sopa det under mattan och tänka; ”Vi gjorde allt vi kunde!”, och istället se det som en vinning. Nu är det inte riktigt så enkelt och att någon sviker borde egentligen inte vara ett alternativ, men vi människor är egoistiska och giriga. För att detta ska bli pålitligt genomförbart skulle man kunna föra in någon slags ”böter” för de som sviker och även detta diskuteras i filmen; att de som inte lever upp till det de gått med på via avtalet också ska få sig sitt straff, så att allt verkligen tas på allvar.

Det diskuteras också mycket om förhållandena mellan u – och i-länderna. Att i-länderna redan har skitat ner vår lilla jord är inget nytt, att u-länderna är på stark väg att bygga upp sitt välstånd är heller inget nytt.

Att i-länderna i sin tur kommer och pekar på u-länderna och säger:

 - Nä, nu får ni minsann ta och minska på utsläppen...

kommer ha sina problem.

När u-länderna äntligen är påväg kommer vi och vill sätta stopp för detta, vi som sedan lång tid tillbaka sakta förstört vår jord kommer och säger stopp till de som precis börjat... och hur låter det egentligen? Ja, lite knäppt låter det och jag förstår u-ländernas irritation gentemot detta, men detta handlar om saker som redan skett, inget som går att göra något åt nu. Ska det hända något NU krävs ett tänkande i nuet och detta måste accepteras av u-länderna, de måste förlåta i-länderna för deras felsteg och istället tänka på vad som är bäst för miljön och inte för de själva. För att detta ska ske rättvist får vi i-länder sota för vad vi har gjort och istället hjälpa u-länderna så att de kan klara denna bromssträcka som det kommer att innebära för dem. U-länderna måste få bevis på att de inte förlorar på att skriva under ett nytt avtal.

Att detta tas på allvar är viktigt, händer det inte något nu är det för sent och det folk verkar ha svårt att inse är att det handlar om oss, att det är vi som kommer bli lidande för vad vi gjort.

Bevara jorden eller inte, nu vs. aldrig...

Klimatmöte hit och klimatmöte dit, överallt hör man snack om detta möte... där ett avtal ska göras mellan alla världens länder, ett avtal som innebär gott för miljön. Hur detta går återstår att se, än så länge finns det många frågor utan svar. En sak som vi däremot vet är att om detta möte går åt skogen då är det i princip lika med kört för vår, tidigare självklara, värld. Om inte vi, som individer, kanske slutar slänga över allt ansvar på de som har såkallad makt och tro att de kommer lösa problemen åt oss. Vi kan istället göra det vi kan, i detta fall har även vi makt, jag menar små saker kan åtgärda stora ting. 

Alla gör, förhoppningsvis, allt de kan för att gynna miljön. Eller alla är nog att ta i, finns alltid bortskämda snorungar som inte gör ett skit. Fast å andra sidan, per definition så är jag också ett stycke snorunge, jag gör inte precis ALLT jag kan. Jag gör däremot så gott jag kan och det är bättre än inget, någonstans måste man börja, att vara äkta miljövän är nämligen extremt svårt. 

    Svårigheterna i att vara äkta miljövän, tror jag, ligger i att det är en hel del grejer man ska tänka på. Allt vi gör, allt vi köper och allt vi äter har mer eller mindre en påverkan på miljön. Det är just allt vi gör, allt vi köper och allt vi äter som vi ska börja tänka mer på för att kunna påverka miljön. Och redan där är jag trött i huvudet.., men trots det har jag och min familj så smått börjat ta tag i att göra något åt detta. 

Stor del av vår kost består av vegetariskt, i stort sett alla lampor är utbytta mot lågenergi, inga standby knappar på här inte, källsorterar gör vi, vi äger ingen bil vilket leder till kollektivtrafik långa sträckor, övriga går vi, närodlat och ekologiskt så gott vi kan...

Som jag skrev i början, ett stycke snorunge är även jag men jag har i alla fall börjat så smått och det tycker jag fler borde göra, mycket handlar om samarbete, en kan inte gör allt!

Sluta tänk: ”Finns så många andra som tänker på miljön så gör väl inget om jag struntar i det...”