allt sånt där viktigt

Dokumentären inleds med att det inte längre handlar om vad som ska göras och hur utan idag handlar det om vem som ska göra vad. Och i detta fall handlar det i stort sett om att alla måste göra samma sak... minska på utsläppen! Vilket i sin tur dock kräver att alla går med på detta, och det är inte enklaste.

Då kan man ställa sig frågan; Varför ska det vara så svårt att skriva under ett avtal som bara innebär gott?

Det beror bland annat på att alla länder har olika förutsättningar, alla länder har olika åsikter om saker och ting, en annan grej som också påverkar avtalet är misstro och girighet.

Sofie skrev en väldigt bra grej om detta:
”Vi kan inte gå runt och bara tänka på vårt eget bästa och samtidigt vara misstänksam mot alla andra.”

Det är precis vad detta handlar om, vi måste börja våga lita på varandra och se alla länder som en enighet, vi kan inte stå var för sig och tänka dumma saker om varandra, det kommer aldrig ta oss någon vart.

I dokumentären visade de ett spel som byggde på hur mycket man själv skulle satsa i en grupp för att sedan få ut störst vinning av det. Satsade alla i gruppen allt vann man mest på det, satsade en person allt och en annan bara hälften förlorade den som satsat mest till skillnad från den som satsat mindre vilken istället fick mer.

Varför alla inte satsade allt hela tiden hade att göra med att de var rädda för att känna sig sårade eller utsatta för orättvisa.

Det är precis detta spel vi spelar under klimatmötet, det handlar om hur mycket alla är beredda att satsa. En självklarhet är att alla borde satsa allt men det är det ingen som gör.., vad är det som sätter stopp för detta? Då är vi tillbaks på det Sofie sa, det tankesättet fungerar inte, vi måste tänka större, vi får istället tänka på allas bästa och våga släppa alla misstankar om de andra. Skulle någon svika får man försöka sopa det under mattan och tänka; ”Vi gjorde allt vi kunde!”, och istället se det som en vinning. Nu är det inte riktigt så enkelt och att någon sviker borde egentligen inte vara ett alternativ, men vi människor är egoistiska och giriga. För att detta ska bli pålitligt genomförbart skulle man kunna föra in någon slags ”böter” för de som sviker och även detta diskuteras i filmen; att de som inte lever upp till det de gått med på via avtalet också ska få sig sitt straff, så att allt verkligen tas på allvar.

Det diskuteras också mycket om förhållandena mellan u – och i-länderna. Att i-länderna redan har skitat ner vår lilla jord är inget nytt, att u-länderna är på stark väg att bygga upp sitt välstånd är heller inget nytt.

Att i-länderna i sin tur kommer och pekar på u-länderna och säger:

 - Nä, nu får ni minsann ta och minska på utsläppen...

kommer ha sina problem.

När u-länderna äntligen är påväg kommer vi och vill sätta stopp för detta, vi som sedan lång tid tillbaka sakta förstört vår jord kommer och säger stopp till de som precis börjat... och hur låter det egentligen? Ja, lite knäppt låter det och jag förstår u-ländernas irritation gentemot detta, men detta handlar om saker som redan skett, inget som går att göra något åt nu. Ska det hända något NU krävs ett tänkande i nuet och detta måste accepteras av u-länderna, de måste förlåta i-länderna för deras felsteg och istället tänka på vad som är bäst för miljön och inte för de själva. För att detta ska ske rättvist får vi i-länder sota för vad vi har gjort och istället hjälpa u-länderna så att de kan klara denna bromssträcka som det kommer att innebära för dem. U-länderna måste få bevis på att de inte förlorar på att skriva under ett nytt avtal.

Att detta tas på allvar är viktigt, händer det inte något nu är det för sent och det folk verkar ha svårt att inse är att det handlar om oss, att det är vi som kommer bli lidande för vad vi gjort.

Bevara jorden eller inte, nu vs. aldrig...